Lysande rött

Det lysande, röda ljuset på datorn skiner igenom midjebältet och den bylsiga tröjan jag satt på mig – starkt, som för att försäkra sig om att jag inte missar det. Det är över.

 Jag tar upp den lilla datorn, tittar på displayen och klockan som precis byter minut. 14:35. Jag har aldrig varit snabb på att tänka – men den här gången börjar jag springa direkt. Jag har max två minuter på mig innan de tar mig, två minuter att säga adjö.

14:35:22

 Den röda lampan har aldrig tänts för mig förut, men jag vet genast att det betyder att de multiresistenta bakterierna nått mig – det har jag blivit lärd i hela mitt 17-årigt långa liv. De bakterier som inte går att bota, som betyder döden. De bakterier som spreds likt en löpeld för flera hundra år sedan när de blivit muterade för snabbare spridning.

 Populationen i världen gick från miljarder till miljoner. Vi schasades ihop i centrala Europa som djur för att inte vara så spridda över jordklotet. För att det nya samhället skulle bli bra – bättre än förut – gick otroligt mycket pengar åt forskning för utveckling inom tekniken. Efter åter några hundra år hade alla människor en personlig dator i ett midjebälte som var omöjlig att stänga av – inga batterier att ta ut, ingenting – och som det märktes direkt om man försökte sabotera eller lämna hemma. Då kom straffet.

 För att samhället alltså skulle fungera, talade den personliga datorn genom vibrationer och pip om vad du fick och inte fick göra. Om personen framför dig var farlig eller godkänd. Regeringen sa att det datorn talade om var bäst för dig, och tvunget att lydas. Så fort man gjorde något man inte fick kom utskickade arbetare åt regeringen och letade upp dig – de visste alltid, alltid var du var – och straffade dig. Olika hårda straff på grund av förbrytelsen. Nummer 14; att kyssa någon som inte var godkänd, innebar dödsstraff enligt regelboken. De hade tvingat oss läsa hela boken från sida till sida i skolan, och sedan under prov skriva ned regel och nummer.

 Ännu viktigare var att datorn användes för att se när personen ifråga kom i kontakt med de multiresistenta bakterierna som ännu fanns runtomkring oss – dock hade antalet offer minskat med åren. Den röda lampan var lika med döden.

14:35:48

  Jag rundar gata efter gata och tvingar mig själv att öka farten för att hinna till Adam samtidigt som mitt huvud exploderar i en huvudvärk. Jag är tvungen att se honom en sista gång, att säga att jag älskar honom. Helt plötsligt ångrar jag att jag inte sagt det oftare, att jag inte tillbringat mer tid med honom.

 Första gången vi träffades var när jag kom in från sjön i vår roddbåt. Jag hade rott ut eftersom att det var en sådan fin kväll – helt vindstilla. Jag gillade att bara åka ut och tänka för mig själv.

 När jag band fast båten satt Adam på bryggan med ett metspö. Solen var på väg ner, färgade hans ansikte i guld och lyste igenom det bruna och rufsiga håret. Han såg så fridfull ut, så lugn. Det spreds en värme inom mig.

 När jag klev ur båten och upp på bron vände han ansiktet mot mig. Han log ett stort leende som förstärktes av de glittrande bruna, smala ögonen.

 ”Hej. Fin kväll”, sa jag försiktigt och log tillbaka.

 Adam nickade långsamt och strök bak håret med en av hans stora händer.

 ”Perfekt för att sitta för sig själv och bara tänka.”

 Det var som om han tänkte precis som jag, och jag höll tillbaka en liten flämtning.

 Den här gången nickade jag, samtidigt som en miljon tankar virvlade runt och trängdes i mitt huvud. Vad skulle jag säga nu? Skulle jag bara gå iväg? Men det var något med honom som fick mig att vilja stanna, sätta mig bredvid honom och prata om allt jag någonsin tänkt. Jag tvekade.

 ”Sätt dig, om du vill. Jag har mackor.”

 Återigen kändes det som om han tänkt precis som jag – eller till och med läst mina tankar. Lättad satte jag mig bredvid honom och kämpade för att inte visa lättnaden i ansiktet. Alla hade alltid påpekat att de kunde se allt jag tänkte.

 ”Nell”, sa jag artigt och sträckte fram handen. Adam tog den, och hans hand var så stor att min nästan försvann i handslaget. Jag fnissade till.

 ”Adam”, sa Adam med en varm, härlig röst. ”Vad fint namn du har.”

 Såklart fick hans kommentar en röd nyans att spridas över mitt ansikte, och jag tittade bort i hopp om att det skulle försvinna.

 Adam öppnade ryggsäcken han hade bredvid sig och tog fram två mackor. Under tiden tittade jag på honom mer ingående – leverfläcken på hans hals, de höga kindbenen. Jag lade märke till att han var flera decimeter längre än mig.

 Han gav den ena mackan till mig.

 ”Proffsgjord av mamma”, sa han med skratt i rösten. Jag log och tog en tugga – en macka skulle faktiskt sitta bra – och svarade honom.

 ”Absolut proffsig.” Den innehöll kalkon, sallad och någon väldigt god sås.

 Vi satt en stund i tystnad och åt mackorna med blicken riktad på flötet. Jag kände inget behov av att säga något som jag ofta gjorde med främlingar, utan att bara vara.

 Efter en stund tog jag av mig skorna och strumporna, och drog upp jeansen en bit på vaderna. Sedan stoppade jag ned fötterna i vattnet nedanför och undslapp ett litet tjut när de nuddade vattenytan.

 ”Det var ju faktiskt kallt!”

 Adam skrattade. ”Jag hade inte förväntat mig något annat.”

 Och så fortsatte vårt samtal om allt mellan himmel och jord – och massor av skratt. Han berättade att han bodde några kilometer därifrån, vid vattnet, med sin mamma. Hans pappa hade dött. Min första tanke var att bakterierna nått honom, men sedan berättade Adam att han ramlat från en klippa ned i vattnet. Generat erkände han att han ibland pratat med vattnet som om det var hans pappa eller som om han fanns där i, lyssnandes och vakandes. Jag tyckte att det var gulligt.

 Jag berättade om min familj – som innehöll två föräldrar och en lillasyster. Jag berättade om hur jag också tyckte om vattnet, att det faktiskt var som en vän som stillsamt lyssnade på en och accepterade en. I det här samhället var det fullt av misstänksamhet – hade någon i släkten blivit smittad viskades det genast bakom ryggen. Men vattnet dömde ingen. Jag la till att kanske var det hans pappa som var där i vattnet och stöttade mig också, men hörde hur fånigt det lät när det lämnat min mun. Men Adam nickade lätt och log.

 Jag och Adam klickade direkt, som folk brukar säga på tv.  Det kändes bara så bra, så rätt.

 När vi till sist delade på oss och gick hem hade solen gått ned för länge sedan och mörkret lagt sitt tysta täcke över staden, vaggande människor till sömns. Alla förutom en tjej och en kille, som var ute på gatorna och gick med ett leende på läpparna på väg hem.

14:36:00

 Jag fortsatte träffa Adam. Vi började kalla varandra för pojkvän och flickvän efter vår första kyss. Den hände efter att jag en regnig dag pratat med en tjej som inte var godkänd. Jag visste inte vad som tog åt mig, men jag gick närmare och närmare och vi hade ett samtal som faktiskt var trevligt. Jag hade aldrig gått emot reglerna förut, så på kvällen var jag livrädd. Jag visste att de skulle komma och straffa mig. När jag berättade det för Adam kom han till mig och var där som stöd. Han sa att det skulle bli bra, att det inte skulle vara så farligt. Tillsammans kollade vi upp regel #6 för att dubbelkolla straffet – inga pengar under det hela kommande året. Adam övertygade mig om att jag skulle klara mig.

 När det knackade på dörren satt jag uppkrupen mot honom i sängen, darrande. Han gjorde lugnande cirklar med händerna på min rygg och armar.

 Jag lät mamma öppna, och hörde hennes förvånande utrop från hallen. När hon ropade på mig med det där vassa i rösten gick jag ut till henne med Adam i släptåg. Jag kämpade för att få de darrande benen stilla.

 Mamma behövde inte fråga om det var sant. Regeringen hade alltid rätt. Istället tittade hon med bestämda, arga ögon på mig som påminde så mycket om mina egna gröna. Hon hade det blonda håret som också var lika mitt uppsatt i en hästsvans.

 ”Du har brutit mot regel nummer 6 i regelboken”, sa mannen i dörröppningen till mig med bestämd och hård röst. ”Detta betyder att alla bidrag blir indragna det kommande året, och du finns nu inlagd i registret.”

 Mannen gav mig den hårdaste blick jag fått av någon, vände och gick tungt iväg. Nu var det mamma som tittade på mig. Hon såg besviken ut – och det var nog med skäl för att jag skulle ångra mig.

 Hennes blick gled vidare till Adam som stod bakom mig, så nära att jag kunde känna hans värme.

 ”Vi ska prata om det här sen”, sa hon och gick till köket igen.

 När vi kommit till mitt rum lade Adam sina händer på mina axlar och tittade mig i ögonen. De var så bruna, så varma. De fick mig att smälta.

 ”Jag är stolt över dig”, sa han.

 Sedan kysste han mig.

14:36:36

 Jag ökar farten ännu ett snäpp när jag i ögonvrån ser två killar springande följa efter mig. De är stora, starka och klädda i skyddskläder för att jag inte ska smitta dem. Jag vet genast att de är utskickade av regeringen – och att de är tränade för sådant här till skillnad från mig som inte är tränad till att fly från dem. Men jag vet att jag måste hinna ikapp Adam. Jag måste, måste, måste.

 Det är inte förrän jag ser dem som jag inser hur trött jag är, hur tung min andhämtning är. Jag flämtar som om jag håller på att kvävas och svetten sticker över hela kroppen. Inte blir det bättre då det idag är en fin sommarlovsdag – vindstilla, med sol och klarblå himmel. Jag som var så glad över att det äntligen blivit sol igen.

 Jag frambringar Adams ansikte inför mina ögon för att hålla tankarna om hur jobbigt det är borta. Jag ser hans stora leende och skrattrynkorna kring de gyllene ögonen, och ökar farten ännu mer. Jag ser leverfläcken på hans hals. Jag ser hur han drar handen genom håret och säger att han älskar mig.

 Det var han som sa det först av oss. Jag hade blivit så förvånad, men visste så fort jag hörde de tre orden att de var sanna och att jag kände precis samma sak. Så jag kysste honom och sa det tillbaka, kysste honom igen. Jag älskade honom så mycket, och i den stunden visste jag att jag aldrig, aldrig någonsin tänkte släppa taget om honom.

14:36:45

Jag närmar mig hans hus – det stora, trygga huset som jag så många gånger spenderat mina dagar och nätter i. Jag springer upp på framsidan, hör gruset knastra under mina fötter. Jag kastar mig mot dörren och sliter tag i den, men när den inte går upp känner jag hoppet sjunka i mig som en sten i vatten. Det är låst. Han är inte här. Ingen är här. Jag kommer aldrig mer få se honom i hela mitt korta liv.

 Återigen ser jag hans ansikte framför mig. Jag ser honom den gången jag slagit i huvudet och inte fick somna fast jag var så oerhört trött och bara ville släppa taget. Jag ser honom titta på mig med sin allvarliga blick och säga ”Ge inte upp”.

 Och jag springer. Jag springer runt huset, skrikandes som en galning. Kanske är det vad jag är. Men jag ger inte upp.

 Jag bankar på alla fönster, rycker i alla dörrar. Tårarna gör sikten svår, suddar ut allt framför mig. Jag blinkar frenetiskt för att få dem att försvinna, men hela tiden kommer det nya.

 När jag rundar huset är männen nära mig, och jag är så nära att bara stanna och ramla ihop på marken. Men då ser jag honom. Han kommer gående runt häcken – lugnt, utan någon som helst aning om vad som precis har hänt. Jag vill inte att han ska veta, vill inte förstöra genom att lämna honom.

 Han får syn på mig.

 ”Nell?”, säger han frågande, oroligt. Vid ljudet av hans trygga, varma röst bryter jag ihop. Tårarna rinner som aldrig förut, och jag hulkar samtidigt som jag flämtar efter luft. Han ser såklart på mig att något är fel, och när männen bakom mig sedan kommer inom synhåll ser jag hur hans ansikte går från oroligt till vrede mot männen och till ledsamhet för oss.

 Jag kastar mig in i hans famn med sådan kraft att han nästan ramlar. Men han tar tillbaka balansen och står där som ett berg. Mitt fasta, starka berg. Han lägger sina armar om mig och håller mig hårt, håller mig upprätt. Jag känner hans bankande, levande hjärta mot mig, smälter in i hans famn. Hans lukt finns omkring mig, och jag gråter ännu mer. Min älskade Adam.

 ”Det är lugnt”, viskar han i mitt öra och stryker lugnande en hand över min rygg. ”Allt kommer bli bra.”

 Men jag vet att det inte kommer bli det. Det är över. Allt är över.

 ”Jag älskar dig”, säger jag så bra det går medan jag gråter, och sedan möts vi i en kyss. Det är den intensivaste kyss vi någonsin haft, och jag försöker njuta av den så länge jag kan. Vetskapen om att det är den sista någonsin hindrar allt syre från att nå hjärnan och kväver mig. Jag känner de mjuka läpparna tryckas mot mina, känner smaken av salt från mina tårar, lukten av hav och Adam i mina näsborrar. Våra läppar passar ihop likt pusselbitar. Jag älskar honom så otroligt mycket. Jag vill aldrig någonsin släppa honom, vill frysa fast där jag står.

14:37:00

 Fyra starka, kalla händer tar tag om mina överarmar och börjar dra i mig. Jag börjar gråta ännu mer. ”Jag älskar dig också”, säger han lågt till mig precis innan han tappar taget. Det är två tränade killar mot en mycket yngre.

 De drar iväg med mig. Jag ser Adam stå där hjälplös, med enstaka tårar rinnande nerför de lena kinderna, utan att kunna göra någonting. Han sätter sig ned på knä på gruset och tittar på mig. Jag vet att han försöker se lugn ut, säga att det är okej – men jag ser igenom det.

  Sedan är det någonting som dör inom mig – som sliter mig itu inifrån, som äter mig levande - när det tänds en röd lampa vid hans midja, med ett så intensivt rött ljus som står för så mycket; längtan och kärlek – men också ilska, fara, intensivitet, blod och död. Det är över.